Theodore 14 dagar gammal

Ska berätta lite om vad som hänt sen sist jag bloggade. 

Vi har fått besök av barnmorskan och det gick jättebra! Theodore väger nu 4100 gram ungefär. Vi fick böcker och information om spädbarn osv. Fick även två tider på BVC. Ett för besök hos barnmorska och ett för besök hos läkare för kontroll. 

Idag fyller Theodore 14 dagar. Jag har även gått ned 18 kilo redan! Kroppen är verkligen häftig. 

Idag kom även mina vänner hit och hälsade på och hade med sig tårta och presenter. Dem är allt bra gulliga! Theodore fick jättefina saker! Ska tvätta upp dem i morgon så att han kan använda dem så fort som möjligt. 

Amningen går även bättre och bättre och från att ha givit mycket ersättning pga att jag har haft så pass ont så att jag inte kunnat sitta och amma så har jag börjat amma helt nästan. Så det känns riktigt skönt. 

Theodores navelsträng ramlade även av igår och naveln ser fin ut just nu. 

I helgen ska vi bara ta det lugnt. På söndag får vi hit mycket folk som ska hälsa på Theodore. Mina mostrar med familjer. 







Förlossningsberättelse

Jag tänkte skriva en berättelse om min förlossning. Anledningen är att jag vill gå ut med att alla förlossningar inte är rena drömförlossningarna och att man måste tänka på att vissa förlossningar är svårare än andra. Känsliga läsare varnas! Långt inlägg för dem som orkar läsa. 

Den 10 februari: vecka 39+0. Jag ställde mig upp från sängen då jag var kissnödig och skulle gå på toaletten. Klockan var 6.15 och som tur var så var Christoffer fortfarande hemma. Så fort hag ställde mig upp så började det rinna mellan benen. När jag gick till toaletten så rann det ännu mer och jag ropade på Christoffer och sa att vattnet hade gått. Jag trodde först att jag hade kissat på mig men det hade jag inte eftersom jag fortfarande var kissnödig. Christoffer ringde förlossningen och vi fick en tid klockan 8.30. Jag hade inga värkar så jag undrade vad som hände. När vi kom till BB och jag hade blivit undersökt så kom de fram till att det var vattnet som hade gått. Jag fick en tid till igångsättning den 12 februari om värkarna inte skulle komma igång av sig själva. Jag läckte ca 2-3 dl vatten och sedan sipprade det mest. 

Den 11 februari: jag hade haft värkar (oregelbundna och svaga) sedan kvällen den 10. Mamma hade kommit den 10 februari och sov över. Jag blödde på morgonen och hade värkar men fortfarande oregelbundna. Ringde till förlossningen och hörde ifall om blödningen var normal. Det var den och de ville veta hur ofta värkarna kom osv. De sa att vi kanske skulle ses till kvällen. 
Under dagen lagade mamma mat till oss och jag fryste in. Vi åkte runt lite och gick på Tuna Park just för att få igång värkarna. De var fortfarande oregelbundna men de var starka och gjorde ont. På kvällen gjorde mamma vårrullar som vi åt och så hade hon köpt tårta eftersom jag var sugen på det. 

När mamma åkte hem på kvällen så tog hon med sig Rocky. Jag och Christoffer myste framför tv vid Merlin. Till slut så var värkarna regelbundna, oregelbundna, regelbundna, oregelbundna osv. Men de var riktigt starka och jag led igenom varje värk. Jag sa till Christoffer att nu måste vi verkligen åka in. Vi ringde in och så åkte vi på en gång. Klockan var ca 23. Vi ställde oss i parkeringshuset och gick in. När vi kom in så undersöktes jag. Jag var redan öppen 5 cm och de tyckte att jag skulle vara kvar. Vi pratade om smärtstillande och jag fick säga mina önskemål som jag hade. Lustgas och epiduralen.

Vi leddes till förlossningsrummet och de visade mig hur lustgasen fungerade. Christoffer sprang ut och hämtade packningen och jag satte mig i fåtöljen på rummet och försökte andas igenom värkarna. När Christoffer kom in igen så vågade jag testa lustgasen. Den var underbar! Tog bort det mesta av smärtan men jag kände fortfarande av värkarna. De skulle koppla ctg på magen men hjärtljuden försvann hela tiden så då var de tvungna att sätta in en elektrod på huvudet på Theodore istället. De tog då hål på mig helt och vattnet bara forsade. Jag hade tydligen bara fått hål på ena hinnan. Vattnet forsade så mycket och varje gång jag rörde på mig så kom det mer. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Efter att de hade satt ctg så fick jag ställa mig upp vid ett gåbord och gunga fram och tillbaka med höfterna så att han skulle komma längre ner i bäckenet. Till slut gjorde värkarna så ont att jag var tvungen att ta epiduralen. Den kändes ingenting jämfört med värkarna. Jag var helt öppen och kunde börja krysta, men Theodore var fortfarande inte så långt ner i bäckenet som han borde ha varit. Men jag fick ställa mig på knä och krysta när jag kände att det inte gick att hålla emot. Jag gjorde som de sa. Stod på knä i 5 timmar och försökte krysta ner honom. Sedan fick jag lägga mig ner och försöka krysta ut honom och för varje gång jag krystade så åkte hans huvud ut en bit men sedan åkte det in igen. Jag var så trött men jag kände att jag var tvungen att fortsätta. Han kom låååångsamt fram. De höjde värkdtimulerande dropp. Jag krystade men samma sak hände. Till slut så kom läkaren in och de tänkte använda sugklockan. De höjde droppen igen och sedan tryckte de upp benen och höjde min rygg och då kom det en jätte stark värk och på den värken så kom han ut i raketfart. Jag kände hur det sved och brändes där nere. Theodore var ute och det var en lättnad. Han kom 10.35 Den 12 februari.  Att krysta ut moderkakan var rena barnleken jämfört. Efter att allt hade kommit ut så fick jag honom på bröstet en liten stund. Sen fick Christoffer klippa navelsträngen och sen hände det värsta. De undrade varför jag blödde så mycket och skulle kolla där nere var jag blödde från. Det gjorde så ont! Mycket ondare än själva förlossningen. Jag skrek och skrek och de sa till läkaren att sluta eftersom jag skrek värre än vad jag gjorde under förlossningen. Jag fick bomull eller vad det var där nere och de sa att jag behövde opereras. Jag hade riktigt ont men fick Theodore vid bröstet ändå och fick amma en liten kort stund innan jag rullades iväg till operationen. Utan son och man vid min sida. Jag var riktigt rädd. 

När jag kom till operationen så sa jag direkt till dem att jag ville sövas. Eftersom att hag hade varit med om så mycket. Men de sa att det finns en risk med att sövas och de försökte ändå med bedövning genom edan. Jag skakade och frös och jag fick en värmefilt på mig. Jag kände hela tiden att blodet forsade mellan benen på mig. De satte in bedövning och jag blev bedövad över hela kroppen, förutom där de skulle sy. Jag kunde inte ens lyfta överkroppen. Så pass bedövad blev jag. Jag bedövades ca 12.  Det slutade ändå med att jag fick sövas. Jag sövdes ca 12.30. Jag kommer inte ihåg så mycket mer efter det men jag vaknade upp klockan 15 ca och då sa dem att min man och son snart skulle komma till mig. Jag fick 2 morfinsprutor direkt in och jag hade fått mycket dropp. Jag hade haft en slang i halsen och var hes och slemmig eftersom jag var förkyld. 

Jag väntade och väntade. Vid 17 tiden kom Christoffer och Theodore ner. Jag fick hålla i Theodore och amma honom. Vi väntade tillsammans på uppvaket i ett antal timmar och de tog massor av prover på mig och så visade de proverna fel så då tog de nya prover osv. Till slut gick Christoffer upp till BB och ringde alla som undrade hur det hade gått. Jag fick fortsätta vänta själv. På natten blev jag skjutsad till IVA en stund. Sent på natten så kom jag äntligen upp på BB. Jag hade tydligen blivit uttorkad och förlorat 1,5 liter blod. 

Det var min berättelse om själva förlossningen. Dagarna på BB var hemska! Jag var handikappad och kunde inte ta hand om min son. Christoffer fick ta hand om honom. Jag hade riktigt ont och var hög på alls olika tabletter. De tog prover på järnet hela tiden och när jag hade ont och larmade efter tabletter så fick jag alltid akut ont så att jag skrek och skakade varje gång innan jag fick något. Ändå var vi tvugba att vara kvar. Men det var för mitt eget bästa och Theodores bästa. 

Under förlossningen sprack jag grad 4 av 4 och spräckte ringmuskeln. Fick hur många stygn som helst. Jag kommer få träna med knipövningar och hoppas på att jag blir helt återställd. 

Idag, 10 dagar senare så känner jag mig lite bättre. När vi åkte hem från BB så hade jag endast 80 ca i HB och mina ben var svullna som stockar. Nu vet jag inte vad mitt HB är men vätskan håller på att gå ur kroppen sakta. Jag har slutat med morfinet sen några dagar tillbaka. Jag mådde inte alls bra av dem. Nu kan jag till och med ta hand om min son ganska bra och jag kan gå kortare sträckor. Svullnaden har gått ner där nere och jag börjar känna att det kliar vilket tyder på att det läker. Jag hoppas att det fortsätter så här bra och att jag snart även slipper ha så ont och att jag slipper ta alvedon och annat smärtstillande.