Att leva med småbarn

Trots. Trots, trots! Jag tror att alla känner igen sig. Theodore har varit i trots sedan han fyllde två år. Snart är han tre år och vi får se hur det blir då. Allt ska testas, alla ska han testa. 

Att inte lyssna på NEJ och skratta oss rakt i ansiktet, att krocka med kundvagnen inne i affären, att köra på oss med sin Bobbycar, att slå mot Rocky... ja det finns mycket han gör som gör oss tokiga. Ännu värre är det säkert nu när han inte har någon förskola att gå till. 

Vi fick dock plats på förskolan närmast oss, bara nerför vägen ca 300 meter från oss. Det ska bli så skönt att han får komma iväg och leka med andra barn! Kan förstå att det blir tråkigt att vara hemma. 

På vårdcentralen har han lyckats komma undan med att sno med sig leksaker från leksakshörnan, en buss och en ko. 

Han har även lyckats komma undan med att slinka ner kam musslor och en kexchoklad i kundvagnen på Willys när jag handlade. 

På affärerna härmar han ofta andra barn och ska säga hej till okända människor. 

När man ska lägga honom i hans säng och man ser att han sover (öppen mun och snarkar) så ska han ändå vakna till när man försöker smita ifrån. 

Han är otroligt mammig. Han tar mer än gärna hand om sin lillasyster, torkar hennes tårar, kramar, pussar och finns där. Hans pappa är idolen och han vill vara där han är och göra det han gör. 

Så mycket bus, så mycket trots och ändå så mycket kärlek! 

(null)



Lämna en gullig kommentar?: